Det finns många tankar att ha om kyrkan och dess musik i allmänhet och dess körsång i synnerhet.

Jag lämnar - som ytterligare mat för tanken - här lite historisk bakgrund till vår innevarande tid och situation: från början framfördes de storslagna musikskapelser vi idag kallar kyrkomusikalisk kanon inom ramen för gudstjänster, det gäller Bach och i princip allt före honom, Mozart och mycket av Haydns musik. Under 1700-talet börjar ett sekulärt konsertväsende växa fram som kunde hantera både sekulära och religiösa verk: sålunda framfördes ex.vis Händels oratorier på olika teatrar och Haydns Skapelsen i ett privatpalats i Wien. Efter franska revolutionen med dess ideologiska och sociala omvälvningar förändrades bilden än mer, en utveckling som dessutom stöddes av den begynnande industrialiseringen som gjorde ihärdiga entreprenörer förmögna. Det började byggas konsertsalar, orkestrarna växte, musikspråket förändrades och utvecklades, "moderniteten" var kraftigt på gång.

På 1800-talet blev därför den "stora" musiken med kristen tematik(Brahms och Verdis respektive Requiem och Mendelssohns oratorier ex.vis)oftast särskilda konsertverk, oavsett om de framfördes i kyrkor eller på teatrar: deras tidsmässiga omfång och stora apparat i form av musiker och sångare gjorde dem omöjliga i ett gudstjänstsammanhang. Efter franska revolutionen trängdes som sagt kristendomen alltmer och gudstjänsterna föll i betydelse. Konserten hade efterträtt gudstjänsten som rit. Konserten med religiösa verk blev ett sätt att hålla liv i en religiös värld som tycktes på vara väg att försvinna. Ett typiskt exempel på detta är Richard Wagners festspel i Bayreuth, där framförandena av operan Parsifal skulle vara ett slags "gudstjänstersättning" för de nya sekulärt tänkande människorna.

Den situation som skapades under 1800-talet menar jag präglar vårt sätt att se på kyrkomusik idag, det är KONSERTEN som är det högsta uttrycket för kyrkomusiken. Inget fel i det, jag är personligen utbildad i ett sådant tänkande och har låtit det prägla långa tider av min yrkesutövning. Dessutom har nog de stora konserterna haft sin funktion i det att de hållit liv i kristen tematik i ett skede av historien där en gammal kyrklig enhetsvärld(med tolkningsföreträde!) gradvis upplöstes trots att statskyrkosystemet ännu fanns kvar. Idag har vi dock ingen statskyrka, den försvann år 2000. Svenska kyrkan är ett fritt, lutherskt trossamfund som verkar verkar på dels ett traditionellt och "nedärvt" kulturellt fält, dels på ett helt öppnat och allmänt livsåskådningsfält. Tryggheten och myndighetstyngden är borta, staten garanterar ingenting, kyrkan blir vad vi gör den till.

Men idag, när kyrka, religion och tro trängs så hårt igen, kan vi inte längre lita på konserten som det högsta utrrycket, målet, för kyrkomusiken. Vi kan inte på samma sätt unna oss stora och lyxiga konserter medan de stora gudstjänstdagarna ligger musikaliskt öde, någonting känns jättefel med det idag. Tar vi inte vårt gudstjänstfirande på allvar, gör ingen annan det heller och kyrkan blir ännu mer irrelevant för folk. Vi måste tillföra i alla fall de stora högtidsdagarna en rejäl musikalisk blodtranfusion. Och att sjunga och spela i gudstjänster innebär ICKE att bara framföra små och oförargliga kyrkliga brukskompositioner: det skall vara rejäla saker ur den stora traditionen. Kanske får en del liturgi maka lite på sig, men psalmer, konsertant musik och relevanta predikningar blir det nödvändiga.

Konserterna skall ingalunda tas bort, det vore alldeles galet, men de ska kanske inte ha riktigt samma betydelse som tidigare, de får både utrymmesmässigt och ekonomiskt maka lite på sig till förmån för gudstjänsterna. IBLAND, ett antal gånger per decennium, skall det dock festas om med stor kvällskonsert i den stora traditionen.

Det går aldrig att säga att "detta är framtiden", det vet vi inte alls, men i det läge kyrkan är idag, måste vi se om våra hus och våra gudstjänster. I utsatta lägen måste företag och organisationer satsa på sin kärnverksamhet och låta annat vara ett tag. Jag tror att vilken företagskonsult som helst skulle säga detta.

Inget hastigt påkommet och påklistrat fromleri med detta alls, men ett sätt att ta kyrkan på allvar i en utsatt och allvarlig tid.

Leif Johansson, körledare

.